Emo fanns knappt på min tid
Jag har funderat lite dom senaste dagarna och kommit fram till att jag var sjukt emo under min tonårstid.
Ni förstår att, för länge sen, alltså när jag var ung, då figurerade inte begreppet emo så mycket som det gör nu. Nu hör man ju emo överallt. När jag nu tänker tillbaka var det just det jag var. På min tid hette det svartrockare eller depprockare.
Byxorna var svarta eller slitna jeans, jag brukade rita på mina i brist på annat. Jag skrev tårdrypande saker (för det var ju SÅ synd om mig) och jag ritade stjärnor. ÖVERALLT. Fast jag måste erkänna att jag älskar stjärnor än idag. Jag har ju 11 stjärnor totalt tatuerat på kroppen :) Jag sminkade mig i röda ögonskuggor, lila, gröna... och den svarta kajalpennan var min bästa vän. På överkroppen hade jag alltid nån tight t-shirt i stark färg. Blå, grön, röd eller gul. Eller svart var ju alltid en given färg. Min favorit var dock en Manga-t-shirt som var grymt snygg. Den har jag kvar än och kommer aldrig kasta. På fötterna var det antingen tygskor, dock inte converse, jag hade aldrig råd att köpa dom, då jag bodde i studentkorridor och senare i egen lägenhet. Annars var det mina älskade Dr. Martens kängor som satt på fossingarna. Det tvåradiga nitbältet var ju en självklarhet, jag körde gärna med armband också. Håret var oftast svart och egenklippt eller klippt av kompisar. Luggen var lång fram och baktill var det kortare och sprayat och spretigt. Senare blev det längre och rött. Men en rejäl snedlugg var ett måste.
När det gällde musik lyssnade jag på i princip allt som fick mig att må dåligt. Allt som kunde framkalla tårar tyckte jag var bra. Eller arg musik funkade också. Om skiten sen verkligen var bra på riktigt spelade ingen större roll, jag intalade mig själv att det var grymt bra.
Alla har ju sina faser, en del längre än andra. En del menar att det är en livstil.
För mig var det en rejäl fas. Ett tonårsuppror, mina föräldrar hatade det. Men ju mer dom ogillade det, desto mer njöt jag av situationen. Mina lärare tyckte det var SÅ synd att lilla gulliga Susanne förstörde sig sådant genom att sminka sig så svart och ha så svarta kläder på sig. Och dom hoppades innerligt på att få se mig i vita kläder på studenten. Det fick dom också.
För då var fasen över.
Herregud, undrar hur vår son blir när han kommer upp i tonåren?
Manga
Ni förstår att, för länge sen, alltså när jag var ung, då figurerade inte begreppet emo så mycket som det gör nu. Nu hör man ju emo överallt. När jag nu tänker tillbaka var det just det jag var. På min tid hette det svartrockare eller depprockare.
Byxorna var svarta eller slitna jeans, jag brukade rita på mina i brist på annat. Jag skrev tårdrypande saker (för det var ju SÅ synd om mig) och jag ritade stjärnor. ÖVERALLT. Fast jag måste erkänna att jag älskar stjärnor än idag. Jag har ju 11 stjärnor totalt tatuerat på kroppen :) Jag sminkade mig i röda ögonskuggor, lila, gröna... och den svarta kajalpennan var min bästa vän. På överkroppen hade jag alltid nån tight t-shirt i stark färg. Blå, grön, röd eller gul. Eller svart var ju alltid en given färg. Min favorit var dock en Manga-t-shirt som var grymt snygg. Den har jag kvar än och kommer aldrig kasta. På fötterna var det antingen tygskor, dock inte converse, jag hade aldrig råd att köpa dom, då jag bodde i studentkorridor och senare i egen lägenhet. Annars var det mina älskade Dr. Martens kängor som satt på fossingarna. Det tvåradiga nitbältet var ju en självklarhet, jag körde gärna med armband också. Håret var oftast svart och egenklippt eller klippt av kompisar. Luggen var lång fram och baktill var det kortare och sprayat och spretigt. Senare blev det längre och rött. Men en rejäl snedlugg var ett måste.
När det gällde musik lyssnade jag på i princip allt som fick mig att må dåligt. Allt som kunde framkalla tårar tyckte jag var bra. Eller arg musik funkade också. Om skiten sen verkligen var bra på riktigt spelade ingen större roll, jag intalade mig själv att det var grymt bra.
Alla har ju sina faser, en del längre än andra. En del menar att det är en livstil.
För mig var det en rejäl fas. Ett tonårsuppror, mina föräldrar hatade det. Men ju mer dom ogillade det, desto mer njöt jag av situationen. Mina lärare tyckte det var SÅ synd att lilla gulliga Susanne förstörde sig sådant genom att sminka sig så svart och ha så svarta kläder på sig. Och dom hoppades innerligt på att få se mig i vita kläder på studenten. Det fick dom också.
För då var fasen över.
Herregud, undrar hur vår son blir när han kommer upp i tonåren?
Manga
Kommentarer
Trackback
